Etikettarkiv: Johan Theorin

Bengångarna, Johan Theorin

bengangarna”Karls stölder hade drygat ut lönen från jobbet på gruppboendet länge nu. Han tog inga risker. Allt han stal mellanlandade hos den mest förvirrade åldringen. Inte förrän föreståndaren var på semester brukade han plocka hem dyrbarheterna. Karl tänkte inte bli ertappad!
Just nu fanns alltihop hos Asta, nedstoppat i en vit kofta. Det var bara ett litet problem: Asta hade koftan på sig. Och nu låg hon nedgrävd i sin kista på kyrkogården …”

Theorin lyckas förmedla känslan av att vakna instängd under jord på ett väldigt obehagligt vis med den här novellen, som såklart även har ett övernaturligt inslag. Känslan av att falla, och inte veta var man kommer landa. Känslan av att befinna sig instängd under jord i ett begränsat utrymme… Jag kommer sova lite sämre inatt.

Rörgast, Johan Theorin

rorgast-theorin_johan-23553328-488450361-frntl”Den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en pojke som bultar på hans dörr. Pojken stapplar in från stranden och berättar om ett skepp fyllt av döda och döende sjömän, och en galen man med yxa.
Det är i början av en tryckande högsäsong på norra Öland, när tiotusentals turister anländer för att fira midsommar. Men en av besökarna har vänt hemåt från ett annat land för att kräva betalning för en mycket gammal skuld, och han lämnar död och skräck efter sig i sommarnatten.
I myllret av människor är det bara Gerlof som börjar ana vem hemvändaren är, och varför hans mål är att hämnas på en hel släkt. Det är bara han som har mött mannen förut, i ungdomen, när de båda stod på kyrkogården och plötsligt hörde knackande ljud från en nygrävd grav …” (Bokus.com)

Om jag fattat saken rätt är det här sista delen i den här bokserien, och det tycker jag är lite trist! Jag är ändå lite glad att bokens slut lämnar en öppning för en fortsättning, OM man skulle ändra sig… Det gäller att leva på hoppet.

Jag gillar den här boken, trots att den inte är så mycket av en traditionell mordgåta. Den är spännande och har en del oväntade vändningar i handlingen, och sånt gillar jag. Jag gillar dessutom att författaren i den här boken tonat ned det övernaturliga ganska mycket, till skillnad mot de tidigare böckerna. Övernaturliga inslag är i och för sig bra på sitt sätt, men ibland har jag upplevt att det blivit lite mycket.

Vad författaren än skriver härnäst så hoppas jag att det blir något liknande den här serien!

Novellsamlingen ”De odöda”

bild (26)Nu har jag förvisso inte läst alla noveller ännu så jag kanske uttalar mig lite väl hastigt, men so far är jag inte jätteimponerad.

Carolines (L Jensen) novell ”Sju års olycka”gillade jag, som jag skrivit tidigare, men det finns ju en YTTEPYTTE liten risk att jag är partisk där 😉 Gillade också ”Sparven och svärdet” av Amanda Hellberg, så det verkar som om det är tjejerna som rockar den här novellsamlingen!

”Sparven och svärdet” lämnade mig med en känsla av att vilja kräkas när den var slut. Det var inte så mycket SKRÄCK, men solklar kräkvarning på den.

”Hål” av Johan Theorin hade solklar potential, men istället för skräck eller spänning så urartade det i något slags känslodravel? Förlåt käre Johan, jag gillar dina böcker, men den här novellen höll inte hela vägen fram skulle jag vilja säga. Samma sak med ”Alla sorters monster” av Andreas Roman. Det liksom… HÄNDE ju ingenting? Vad är det som är läskigt med… Tja jag vet inte? ”Jahapp, en till borta. Oh well.” Jag vet inte riktigt jag. Det HADE kunnat bli läskigt, men jag hade nog velat läsa mer ur offrens perspektiv i så fall…

Nu känner jag mig ondsint och elak, men jag är verkligen inte imponerad! Som sagt, så långt jag har läst hittills så är det tjejerna som rockar den här novellsamlingen! Yey you!

Sankta Psyko, Johan Theorin

theorinPsykoSankta psyko är ur en helt annan kategori böcker än dom Theorin skrivit hittils.

Bokus skriver om boken: ”Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.

En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.”

Jag är lite besviken på den här boken, men det har inget med kvalitén på boken att göra utan snarast mina förväntningar. Jag har älskat Theorins tidigare böcker och hade hoppats att den här skulle vara lika bra, men jag är tyvärr besviken.

Boken är välskriven, och handlingen i sig är det inget fel på. Handlingen håller och är inte full med hål eller lösa trådar, på det viset är det absolut inget fel på boken. Det som gjorde mig besviken var att det är mer en psykologisk thriller än en kriminalroman som jag förväntat mig. det är GIVETVIS helt mitt eget fel eftersom jag inte brydde mig om att läsa något OM boken innan jag läste den, jag har en tendens att ge mig på allt nytt som mina favoritförfattare kommer ut med, och förvänta mig att det är samma lika som innan.

Gillar man psykologiska thrillers ska man absolut läsa den här. Annars ska man låta bli.