Etikettarkiv: Jan-Erik Ullström

BLÖH, Jan-Erik Ullström

bloh---barnens-lilla-overlevnadshandbok”LIVSVIKTIG KUNSKAP!

Det här är en överlevnadshandbok för barn. Boken är till för alla människor i alla åldrar, men den riktar sig främst till de viktigaste: barnen!

Min äldste son Elias är 12 år nu. För ett tag sedan ställde han följande fråga till mig: ”Pappa. Om det blir en stor naturkatastrof och allt förstörs, hur hittar jag vatten då?”
Då slog det mig, att jag som vuxen knappt visste svaret. Hur ska ett litet barn kunna veta, om inte vi stora barn har koll? Skärpning! Vem vet när vi behöver överleva på riktigt? Om vi går vilse eller om en katastrof faktiskt inträffar, hur gör vi då? Där och då föddes idén om B.L.ÖH – Barnens Lilla Överlevnadshandbok.

Barnens lilla överlevnadshandbok är ett lärande äventyr. En rolig och spännande expedition i vår vackra vildmark. Vi får följa med vännerna Maja och Charlie ut i skogen där de får lära sig om hur vi överlever i vår fina natur. Hur hittar du vatten? Åt vilket håll är norr? Hur bygger du ett skydd? Och eld då? Hur gör du upp eld? Och käka myror? Nähä? Joho! Lär er att överleva och gör det på det bästa och roligaste sättet: tillsammans!”

Jag brukar ta med mig de barnböcker jag får till jobbet och låta barnen recensera. Nu har inte terminen kommit igång riktigt ännu, många barn är fortfarande på semester, men jag tror nog att vi ska kunna göra något skoj med den här boken och de äldsta barnen!

#blogg24, dag 11 av 24. Gästblogg, den obotlige optimisten Jan-Erik Ullström

Blogg24Lucka 11 bjuder på en gästblogg av en man som jag i smyg är lite imponerad av. En man som fick domen att han inte skulle kunna sitta några längre stunder, vilket gör författande en smula komplicerat, och genast satte sig och skrev en bok. Galet imponerande! Vill ni läsa mer om och av honom så kan ni kika in HÄR!

Varsågoda!

 

 

jan e

”Jag är ledsen, men du kommer nog inte att kunna skriva någonting alls på ett bra tag.”

Det var sjukgymnastens svar på det första jag ville veta. Och det var inte det svar jag ville höra. Datumet var 29/6 och Sverige kokade av värme. Jag hade veckan innan lagt om taket på stugan, vilket enligt läkaren och sjukgymnasten var helt idiotiskt med tanke på att jag redan hade diskbråck. Men jag är en idiot, så det föll sig liksom naturligt.

Min rygg är slut. Jag kan få diskbråck av att nysa eller bara genom att lyfta ett mjölkpaket lite fel. Det skulle kunna skapa en rädsla kring att leva och röra mig över huvud taget. Så jag gör motsatsen. Lever. Klättrar i grottor. Utforskar världar. Lägger tak. Förstör mig visserligen, men då går jag åtminstone sönder medan jag gör något jag älskar. Att ligga still i rädsla ger mer smärta än att låta livet röra vid mig.

Men. Jag vaknar då mitt i natten av att jag gråter av smärta. Min hustru gör vad hon kan för att hjälpa mig, men det är hopplöst. Ambulansen tar mig till sjukhuset, där jag får beskedet att diskbråcket är akut. No shit Sherlock. Jag mår skit. Jag! Den obotlige optimisten. I två dagar är det synd om mig. Men min familj och mina vänner får mig att inse hur kärlek känns. Jag lägger omöjligheter och måsten åt sidan och ber att få in min dator. Dag 3 på sjukhuset börjar jag skriva. Jag som inte får, kan eller bör. Jag gör det i smyg. Efter släckning. Halva nätter.

Vad skriver jag då? Jo. När annars borde jag skriva en bok att må bra av, om inte när jag mår som allra sämst? Så jag skriver plötsligt feelgood. Må bra. Må bäst rentav. Samtidigt får jag en möjlighet att hylla min hembygd och de generationer som skapade den åt mig att avnjuta. Min uppväxt läggs under lupp i sinnets tombola-snurra och jag drar vilt scen efter scen. Allt förläggs i ett fiktivt ramverk med verklig känsla. Dessutom skriver jag på vår underbara västgötska dialekt. En lång ordlista i bokens appendix hjälper de som är utomsocknes boende.

frid.jpg_400-500x500

En vecka senare kommer jag hem. Jag hittar en liggande ställning som fungerar. Inte stå. Inte sitta. Små promenader varje dag. Och skriva. Skriva, skriva, skriva min väg genom den varmaste och klibbigaste sjukskrivningen sedan Hannibal försökte lyfta elefanter över Alperna. Och i öronen rullar folkmusik. Och fingertopparna dansar som om de aldrig gjort annat än att omfamna de där tangenterna. Jag hittar provläsare till mitt lustspel. Det som blir i tre akter och som balanserar mellan gapskratt och avgrundssorg. En av dem är Skövde-sonen Robert Gustafsson. Han läser och gillar. Jag får använda hans ord på omslaget. En ära och ett skönt erkännande till min humoristiska ådra, som nästan sprängs av stolthet av alla fina ord som rullar in.

62 dagar senare, sista dagen i augusti. Det är då manuset är färdigt. En månads redigering, bokomslagsbyggande och ordlisteknackande senare släpper jag fri min lilla fågel. Den flyger till förlaget och snart nog har jag Frid & Fröjdh i min famn. Och känslan? Tomhet. Som om det är det mest naturliga jag någonsin skrivit. 25 provläsare har skrattat och gråtit. Nu ringer läsare och jublar. Jag har tydligen lyckats. Hittat mig själv i mitt skrivande. Nästa bok är redan påbörjad och under bokens första 4 veckor har första upplagan nästan sålt slut. Innan jul. Och oroa dig inte! Jag kommer att skriva sci/fi, thrillers, barnböcker och allt det andra också! Men detta är mitt hem. Detta är mitt hjärta. Få dig att skratta. Få dig att gråta. Få dig att leva.

I skrivande passion, Jan-Erik Ullström – författare

 

Med slutna ögon, Jan-Erik Ullström

9789187001260_200Med slutna ögon, beskriven av förlaget: ”Deras öden har gått hand i hand längre än någon kunnat ana. Det gäller inte bara Elisabeth.
Fem andra människor har på nära håll mött hans vrede och hat.
Känslor som sedan darrande barnsben fått växa och frodas.
Men hon är speciell. Hon får bli den sista.

Jag är lite kluven inför den här boken. Handlingen är suverän, den är intressant och så pass välskriven att de olika delarna av handlingen som till synes inte har något som helst samband, binds ihop väldigt skickligt mot slutet. Saker som händer i början av boken och som upplevs så irrelevanta att man glömmer bort dem, återkommer senare och kopplas in i handlingen väldigt skickligt. Fantastisk berättarteknik!

Det jag däremot inte gillar med boken, och som i vilket annat fall som helst hade fått mig att sluta läsa, är att jag upplever att det är så mycket i den som saknar relevans. Boken är väldigt filosofiskt skriven, och det passar inte mig alls, jag är mer rakt på sak. Bokens huvudkaraktär filosoferar och tänker, och ältar, och det känns inte alls som om dessa funderingar för händelserna FRAMÅT i boken. Visst, det är väl fint och bra och så, om man är lite filosofiskt lagd. Jag är inte det, och blev mest irriterad på att så stor del av boken var händelselös. Steven King lider lite av samma ”sjuka”, i många av hans böcker är det också mycket onödigt filosoferande.

Men det är min preferens. Eller snarare inte min preferens. Bortser man från detta, och det kan man ju genom att skumma väl valda delar av boken, så är handlingen super. Mot slutet av boken styr det hela upp sig. Det blir mindre filosoferande och mer handling. Dessutom tycker jag att bokens huvudkaraktär uppvisar ett par mindre trevliga karaktärsdrag i början av boken, men det styr upp sig och mot slutet är hon en ganska behaglig människa att lära känna. (När hon slutat dela med sig av så många tankar 😉  )

Slutet! Det förbannade slutet! (Förlåt, jag svorde…) Handlingen tar en hyfsat oväntad vändning i de sista kapitlen av boken, och det är bra, det gillar jag. Det jag däremot inte gillar (eller jo, det gör jag ju egentligen) är att boken inte får något riktigt avslut. Jag tänker inte avslöja mer än så, men jag kommer bli tvungen att läsa uppföljaren också.

Gästblogg, Jan-Erik Ullström

Bok 1 del 2Inför det här inlägget av Jan-E fick jag i uppdrag att ge honom ett valfritt ord som han sedan skulle spinna loss på. SKOJ, tänkte jag, och fick något slags hjärnblödning… Jag valde SOCKERÄRTA som mitt valfria ord. Det borde ju bli lagom annorlunda och utmanande, tänkte jag. Det blev det ju… När jag sedan insåg att alla andra hade valt helt normala ord fick jag ångest och undrade om jag verkligen är tokig på riktigt?? Varför kan jag inte bara vara normal… Lite mer som alla andra…

Men Jan-E styrde upp det på ett mycket förnämligt sätt, så nu känns det bättre igen! Håll till godo!

 

Sockerärta

Cecilia gav mig finurligt nog ordet ”sockerärta”. Dessa ärtor skall nu blandas med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.

Givetvis skulle jag kunna slösa tecken på denna uråldriga födokälla, av vissa kallad Pisum savitum, men då skulle inlägget bli ofantligt tråkigt. Så istället för att missbruka sökmotorerna, låter jag fantasin och det metaforiska tänkandet ta vid. Med andra ord är det redan här kreativiteten som tar över, för att kunna väva samman trådarna. Det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det. Min första tanke är givetvis symboliken i att ärtorna ligger i sin skida och väntar på frigörelse. Precis så som många av våra drömmar ligger de dolda och växer till sig. Men vad händer om ingen skördar dem? Jag växte upp utanför stadens gränser och vet vad som händer med ärtor som ingen vill ha. Vad som sker om en dröm inte får bekräftelse.

Lost

Har du någonsin ätit en sockerärta som fått mogna alltför länge? Troligtvis inte. De gror nämligen bara till en viss punkt, innan de snabbt vissnar ned och återgår i det kretslopp som väntar oss alla. Där förmultnar de och ger näring åt en ny generation. Det är samma med de drömmar vi bär på. Vissa skördar vi och njuter av. Andra blir kvar i våra sinnen och förgås. De vissnar ned och blir näring åt olika saker. Ärtans energi kan lika gärna göda ett ogräs. Ouppfyllda drömmars sönderfall kan nära nya drömmar, lika väl som det kan ge utrymme för bitterhet, avund och hat. Nu kanske du tycker att jag är pessimistisk? Att jag ser på det iklädd glasögon av just bittert glas? Inte alls. Jag är ingen sorgebärare. Jag kan vara gladvundsjuk, men aldrig hatisk. Det skulle min fantasi aldrig tillåta.
I detta nu sitter jag med en ihärdig smärta på grund av diskbråck, artros och stenos i ländryggen. Ingen smärtlindring biter och vårdgarantin har försatt mig i dess motsträviga bakvatten. Jag har till och med svårt att skapa detta inlägg, utan att konstant vrida och vända på mig. Hade jag inte haft min kreativitet, hade jag troligtvis gråtit mer än jag gör. Svurit åt livets orättvisa och beklagat mig över att Twitter är så segt. Några inre öronfilar senare ler jag dock. Skärp dig! Mitt sinne är intakt. Jag skapar konstant. Om inte vid datorn, så i hjärnan. Allt kunde ha varit enormt mycket värre. Jag tror inte att jag behöver gå många steg utanför dörren, för att stöta på någon som i mina ögon har det sämre. Allt beror givetvis på det läge vi förväntar oss, men jag lider inte. Jag väntar.

puzzlia

2009-01-01 skördade jag en sockerärta. Jag hade själv sått fröet årtionden tidigare, men jorden var karg och vattnet surt. Förutsättningarna var hemska, men det som växer på kalt fjäll är både vackert och envist. Trots detta vågade jag plocka och smaka på min dröm. En dröm jag inte ens visste fanns. En längtan inombords. Min kreativitets förtryckta rop på hjälp och en fantasis kamp för överlevnad. Jag skrev ”Vägen till Umbria”. Är jag oklar? Boken har alltid funnits inombords. Alla de böcker som nu står på kö har skapats under min levnad, genom min levnad. Vi kan alla bära på drömmar som tar upp hela vårt inre, men vi ser dem inte. Likt sockerärtans boning finns det ett hölje i vägen, som döljer det vi bara kan ana. Öppna upp det höljet. Dock inte för tidigt. Helst inte för sent. I detta nu skapar jag en psykoligisk thriller. Ingen sci-fi. Ingen fantasy. Även om Elisabeth Rehn drömmer väldigt skruvade och sinnrikt metaforiska drömmar, så är den likt ”Vägen till Umbria” en resa inom oss själva. Vilka är vi? Vem är du? Är du den du tror? Ta reda på det. Skörda det du bär på, innan det är för sent.  Gör det nu, innan det vissnar ned och blir grogrund för ogräs och annat, som lätt kan sprida sig bland vänner och älskade. Mänskligheten kanske överlever allt, men vad överlever mänskligheten?

Jag älskar att bara sätta mig så här och sträckskriva. Låta kreativiteten ta över och bara följa med på den underbara och lärorika resa det blir. Vägen är lång, det vet jag. Trådarna som skall bli min väv är spretiga och lika många som det finns möjligheter. Men jag är ”Vägen till Umbria”. Du förstår, det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det.

Love / Jan-E