Etikettarkiv: Fredrik Backman

Vi mot er, Fredrik Backman

Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.

Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.”

Någon av dagstidningarna hade skrivit något i stil med att man kommer så många av karaktärerna så nära i den här boken (de här böckerna) och jag kan bara instämma. Man relaterar, blir engagerad, förbannad, glad och ledsen (helst allt på en gång).

Man vill läsa mer. Man vill vara med. Man vill se filmen.

Fredrik Backman väcker så många känslor att orden inte räcker till.

Björnstad, Fredrik Backman

bjornstad-inb-low”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.”

Den här boken läste jag ut i ett hörn på Pekings flygplats, i närheten av gate E 19, med en vedervärdig kaffe från Waynes i ena handen, på vägen hem från Australien.

Precis som vanligt gråter man en skvätt när man läser Fredriks böcker. Precis som vanligt är karaktärsbeskrivningarna så levande att man känner sig som en vän till familjen. Precis som vanligt får man hjärtat krossat när man inser att det inte går så bra för en favoritkaraktär.

En man som heter Johan Rheborg och gestaltar en man som heter Ove. 

IMG_5320.JPGIgår var det dags! I September någon gång frågade Frodis om vi inte skulle åka och se ”En man som heter Ove” när den sattes upp på teatern, och givetvis skulle vi det! Biljetter köptes och sedan har jag hunnit glömma bort och komma ihåg eventet flera gånger, men igår var det som sagt dags!

Vi brummade iväg med lilla bilen upp till Stockholm, körde bara fel en enda gång, och jag är inte ens säker på OM vi körde fel då… Mitt ansvar som (icke chaufför) något mer teknikbegåvad var att se till att vi hittade fram om det sket sig (och det gjorde det ju) vilket var jättespännande med tanke på att batteritiden i min iPhone är ungefär så lång numera att telefonen snarare är en fast telefon, ansluten till väggen med en strömkabel… Men vi kom fram till Norr Mälarstrand där vi parkerade, sedan promenerade vi till centralen och tog vi tunnelbanan till  Mariatorget, och så var vi framme! Två små tanter på äventyr i stora huvudstaden, omåttligt spännande 😉 (Men jag vill föra till protokollet att vi inte tramsade till det en enda gång!)

Föreställningen var HELT FANTASTISK. Jag älskar ju boken. Jag älskar alla Fredrik Backmans böcker, men jag älskar Ove lite extra. Jag grät som en dåre när jag läste boken, och för någon vecka sedan såg jag EN MINUT av föreställningen på Nyhetsmorgon, och grät då med, så man kan säga att jag visste redan på förhand att jag skulle storgråta under hela föreställningen…

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag saknar ord för att beskriva storheten! Johan Rheborg är fantastisk! Föreställningen är en enmansföreställning, och han lyckas så himla bra! Att för det första hålla en monolog på en och en halv timme utan att tramsa till det är ju helt fantastiskt, och att dessutom lyckas gestalta inte bara Ove, utan även alla andra viktiga karaktärer i boken, och dessutom förmedla både handling och KÄNSLA med mer eller mindre bara sig själv som rekvisita… Makalöst. Jag är otroligt imponerad, och väldigt glad att Frodis såg till att vi fick biljetter. Helt underbar föreställning.

#blogg24, dag 9 av 24. Britt-Marie var här, Fredrik Backman

Blogg24”Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg.

Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria.

Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte.
Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna.”

britt-marie-var-harJag kan inte säga så mycket om den här boken. Jag kan bara säga att den är fantastisk. Jag älskar den, och jag hatar den. Grejen med Fredrik Backmans böcker är att det är så stor igenkänningsfaktor i dom. Det kanske bara är jag, men jag får känslan av att alla kan känna igen sig i dom här böckerna. Man känner igen sig, man skrattar, man myser, och man gråter förtvivlat. SOM man gråter…

Pratade med en kompis häromdagen, en som jag inte känt så länge, och han bad om boktips.Jag tipsade om Fredriks böcker, och han sa att han läst ”En man som heter Ove”, och gillade den väldigt mycket. Sen säger han: ”Men… Nu känner vi ju inte varandra så väl ännu så det här kanske är för mycket information, men alltså jag GRÄT när jag läste boken!” Det är ok sa jag. Det gör man. Det bara är så. När man läser Fredrik Backmans böcker gråter man som om hjärtat gått sönder, och man älskar dom och hatar dom för det.

Jag kan inte säga så mycket om den här boken. Jag kan bara säga att jag älskar den. Verkligen älskar den.

Överst i läsahögen

IMG_4300Det är så otroligt många böcker jag ser fram mot att läsa, men tiden och orken räcker inte till just nu! Som jag längtar tills jag pluggat klart, så man kan läsa för nöjes skull…

Just nu håller jag på med Fredrik Backmans senaste, Britt-Marie var här. Den är precis så bra och hjärtslitande som man kan förvänta sig att den ska vara! Ändå vill jag bara bli färdig med den, så jag kan hugga in på Carolines (L Jensen) Demonologi för nybörjare, som ÄNTLIGEN kommit ut!

Efter det väntar även Emelie Schepp (Deckarpodden, ni vet), Marianne Cedervall och Anne-Marie Schjetlein (Snacka om tungvrickare!) på sin tur. Alla böckerna verkar väldigt bra, och jag ser fram mot att hinna hugga in på dom.

Under tiden plöjer jag ljudböcker, dom kan jag lyssna på medan jag gör annat så det fungerar bättre. (Jag upprepar, ljudbok som rec ex , den som börjar med det är ett GENI!!) Just nu kan jag inte riktigt välja om nästa jag ska lyssna på är Not that kind of girl (Lena Dunham) eller någon deckare, jag har flera att välja på. Alla dessa beslut…

Min mormor hälsar och säger förlåt, Fredrik Backman

min-mormor-halsar-och-sager-forlat”Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.” (Källa: Bokus.com)

De enda likheterna mellan den här boken och En man som heter Ove är ett underbart träffsäkert språk i en underbart välskriven bok. Precis som när jag läste om Ove så växlar jag mellan att skratta högt och gråta floder. Är man en smula vekhjärtad, som undertecknad, kan det ta lite tid att läsa den här underbara boken, för man orkar helt enkelt inte med mer än något kapitel åt gången innan lilla hjärtat håller på att brista.

Elsa är en karaktär som skulle kunna vara vilken vuxen människa som helst. Genomklok, missförstådd och trasig.

Helt enkelt en underbar bok. Igen.

Saker min son behöver veta om världen, Fredrik Backman

saker-min-son-behover-veta-om-varldenSaker min son behöver veta om världen är en urgullig bok, full av kärlek, humor och hjärteknipande allvar. Boken består både av lite längre berättelser med lite mer substans, och kortare, hemskt roliga ”notiser” som samtliga rör författaren och hans familj, och deras liv.

Underbar bok som måste läsas.

En man som heter Ove, Fredrik Backman

en-man-som-heter-oveOve är förbannad. Han är ilsken och bitter. Ove har precis blivit tvingad att gå i pension ”av någon jävla anledning”, och är inte nöjd med livet. Ove vill dö, så han tar helt enkelt tag i saken.

Den här boken är inte bra. Det är en riktigt jävla skitbra bok.

En man som heter Ove är inte alls den typ av bok som jag just nu föredrar att läsa, men eftersom jag ska gifta mig med Fredrik Backman (Jag är säker på att hans fru är flexibel) så gav jag den en chans mitt i allt mord och blod jag vältrar mig i.

Herr Backman har en fantastisk begåvning när det kommer till att manipulera text. Att han är skitrolig är väl ingen nyhet för alla som läser hans blogg, men jag tycker nog att det krävs en alldeles särskild begåvning för att lyckas förmedla en sorglig historia på ett humoristiskt vis. När jag läser den här boken sitter jag och gråter av skratt på varannan sida, för att sedan växla till att bara gråta, för att det är för sorgligt för att låta bli.

Ove vill ju liksom bara DÖ, hur svårt ska det vara? Men om och om igen misslyckas han, och mitt i all ilska och bitterhet blir han lite smyglycklig allt eftersom. Men det skulle han såklart aldrig erkänna.

Det ska mycket till för att en bitter liten tant ska sätta sig och stortjuta över en bok.