Vecka 36, Sofie Sarenbrant

VECKA 36_DOK_REVVecka 36 kom hem i brevlådan efter att jag vunnit den i en tävling på Facebook, och det är jag väldigt glad för, eftersom chansen att jag skulle ha läst den annars är minimal. Dels är författaren ganska anonym. Utan twitter hade jag nog aldrig hört talas om henne, vilket bara gör mig ännu gladare att twitter finns! Dessutom skulle jag troligen, om jag aldrig hört talas om boken, ta en titt på omslaget och tänka att det inte alls är vad jag är sugen på. Det ser nämligen ut som en sockersöt bok, och inte mord och blod! Det hade varit ett misstag, för den här boken är värd att läsa.

Vecka 36 handlar om vännerna Tobbe, Agnes, Johanna och Eric, samt Tobbes och Agnes dotter Nicole. De har firat en del av semestern tillsammans i Brantevik, men stämningen är spänd och vännerna beslutar sig för att försöka avsluta semestern på ett lättsamt vis, med karaoke på den lokala hamnkrogen. Försöket misslyckas dock och höggravida Agnes går hem tidigare än de andra vännerna, som strax följer efter och går till sängs.

På morgonen upptäcker man att Agnes aldrig kom hem,och jakten för att hitta henne sätter fart. Efter några dagar hittar man en död, före detta gravid kvinna, i vattnet, och man befarar att Agnes blivit mördad.

Det är absolut inget fel på handlingen i den här boken, möjligen med undantaget att den slutar med en cliffhanger! Handlingen är intressant, man vill veta mer, person och miljöbeskrivningar känns väldigt träffsäkra, och allt sånt där som man ska skriva 😉

Det enda jag kan känna lite såhär i efterhand är att slutet är lite för uppenbart. Man får en hint väldigt tidigt i boken, och trots att det läggs ut många alternativ till hur det skulle kunna sluta så vet man ändå att det inte kommer bli så. Jag hade gärna fått en sån där käftsmäll igen, när man TROR att man vet, och himlar lite med ögonen, och så slutar det helt annorlunda. Käftsmällen uteblir, tyvärr, men det är nog det enda jag skulle kunna klaga på med den här boken. Det,och det faktum att boken slutar med en cliffhanger då. Men det ”problemet” är ju snabbt åtgärdat genom att man läser nästa bok, ”Istället för dig”, vilket är precis vad jag planerar att göra! (Vad är oddsen för att jag kan vinna den också? Ganska slim va?)

Läs!

Porto francos väktare, Ann Rosman

rosman-ann-porto-francos-vaktarePorto Francos Väktare handlar återigen om polisen Karin Adler och hennes kollegor vid Göteborgspolisen. Man hittar en kropp begravd i en mosse och Karin och hennes team kallas ut för att reda ut vem det är och hur denne någon har hamnat i mossen. Parallellt med det får man, återigen, en inblick i den historiska aspekten av berättelsen, man får läsa berättelsen bakom kroppen i mossen ur perspektivet från en karaktär som levde under den tid så historien tar sin början.

Det finns egentligen ingen anledning för mig att skriva en recension om den här boken. EGENTLIGEN kan ni lika gärna bara läsa tidigare recensioner av böcker från samma författare, för om jag skulle skriva en recension om den här boken skulle det stå i princip samma sak.

Det som skiljer den här boken från dom tidigare är två (tre) saker: För det första (och tredje) finns det ingen riktig mordgåta i nutid,och det kan jag sakna. I och med det så uteblir det där spännande och oväntade slutet som jag älskar OCH saknar. För det andra så får den historiska aspekten väldigt mycket utrymme i den här boken. Jag upplever att en betydligt större del än tidigare handlar om vad som hände DÅ, och nuet blir inte så relevant. Jag gillar det, men samtidigt så saknar jag som sagt en nutida mordgåta i berättelsen.

Det finns ingen som helst anledning till att INTE läsa Ann Rosman om man älskar deckare. Jag kommer ha svårt att tåla mig till nästa bok är färdigskriven.

Själakistan, Ann Rosman

rosman-ann-sjalakistanSjälakistan är den fristående fortsättningen på Fyrmästarens dotter och den är precis lika lysande som den första!

Återigen är det polisen Karin som är huvudperson och försöker tillsammans med sina kollegor vid Göteborgspolisen lösa ett flertal mord i Marstrand. En skolklass på utflykt snubblar över ett huvudlöst lik, och man hittar dessutom ett avhugget huvud i gamla Fru Wilsons trädgård.Det visar sig dock att kroppen och huvudet inte hör ihop,och medan man försöker lösa fallet dyker det dessutom upp fler kroppar efter offer som mördats på ett sätt som känns rituellt och medeltida. Fallet blir bara märkligare och märkligare,och märkligast av allt blir det när man upptäcker att offren har en oväntad koppling till varandra.

Det finns ingenting att klaga på. (Jo en liten sak, återkommer till det.) Boken är välskriven, handlingen är både intressant och fängslande och slutet är åtminstone en smula oväntat. En sak jag gillar mycket med Rosmans böcker är att dom innehåller mycket historia. Det är kanske bara en fördel om man de facto GILLAR historia, men det gör jag! Dessutom är det mesta äkta historia, vilket gör det hela mer intressant.

I handlingen får man inte bara följa själva utredningsarbetet i mordfallet, som förvisso är intressant så det räcker och blir över. Man får även i den här boken tillbakablickar till den tid när allt började, och en av huvudkaraktärerna växte upp. Utöver det får man även följa sjukskrivna Saras liv, och hennes kamp med att få omgivningen att förstå att hon faktiskt är SJUK, trots att det inte ”syns”. Jag blir förbannad, och vill slå hennes man i huvudet mellan varven, men han styr upp sig och blir en riktigt hjälte mot slutet! Jag gillar ”serier” eftersom de ”små” historierna som utspelar sig bakom handlingen är minst lika fängslande som huvudstoryn. Jag gillar att följa karaktärerna genom deras liv.

Slutet i Själakistan är inte fullt lika oväntat som i den första boken, men det ”duger”. Man svävar i viss ovisshet ända till slutet,och det läggs ut många villospår, men man tror sig ändå veta vem som är mördaren och tyvärr får man rätt. Inte för att boken blir sämre för det, men jag är ju en sucker för att inte ha en ANING om vad som ska hända! Jag vill få en käftsmäll av upplösningen.

Det enda jag tror att jag vill gnälla lite på är en liten detalj i handlingen. Karins före detta sambo dyker upp ganska tidigt i boken och ställer till en del besvär, men sen då? Man (jag) förväntade sig att han skulle ställa till med lite mer oväsen i boken, men som det är nu så bara försvinner han ur handlingen som en tam liten kissekatt… Det känns nästan som om han glöms bort!

Jag håller nu på med den tredje boken, Porto Francos Väktare, och jag ÄLSKAR dessa böcker. Dessvärre är denna helt nyutkommen, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att lämna Karin och hennes liv en längre tid när jag är klar med den 🙁  (Samma sak med Liza Marklunds Annika, och Camilla Läckbergs karaktärer i Fjällbacka. Man saknar dom när böckerna tar slut!)

Fyrmästarens dotter, Ann Rosman

fyrmästarens-dotterFyrmästarens dotter gör mig glad över att ha upptäckt Ann Rosman. Det är den första boken som handlar om polisen Karin Adler.

Fyrmästarens dotter inleds med att en grupp polska arbetare hittar en gammal kropp i ett igenmurat rum när de arbetar med att bygga en ny turistanläggning och renovera den gamla fyren på ön Hamneskär utanför Marsstrand. Arbetsledaren är mån om att arbetet inte ska stoppas upp och försöker muta sina arbetare till att hålla tyst om saken, men det slutar med att de kontaktar polisen ändå, och Karin får börja nysta i en avancerad historia som sträcker sig över många år.

Boken är välskriven, och intrigen är intressant och fångande. Det tar ett tag att få grepp om alla olika karaktärer och reda ut vem som är släkt med vem dock. Intrigen sträcker sig som sagt över flera års historia och man får följa polisarbetet i nutid samtidigt som man får följa några av karaktärerna flera år tillbaka i tiden medan ”början” till historien utspelar sig. Jag tycker att boken är skickligt skriven med alla olika historier som utspelas för olika karaktärer, och jag tycker att det är intressant att man får läsa ”ur karaktärernas eget perspektiv” vad som hände i början, och hur kroppen hamnade i väggen.

Dessutom (ja, jag vet att jag tjatar lite) så har boken ett mycket oväntat slut!