Etikettarkiv: Anders de la Motte

Ja ok, jag kanske blev lite (kär) starstruck!

Jag är generellt inte en människa som HETSAR UPP MIG så fasligt. Norrländskt lugn och allt det där… Men efter att ha fått en signerad Geim i julklapp av Caroline (Läs mer om det HÄR, tydligen tyckte jag inte att det var värt att skriva om i min BOKBLOGG…) och på något vis gjort en jättestor(!) GREJ av att få en elak dedicering när Anders skulle komma till Västervik och Onsdagsklubben, så var jag fan panikslagen när jag gick dit ikväll.

Jag får panik av att prata irl med människor jag inte känner. Det har blivit bättre med åren, men FY så jobbigt jag tycker att det är. Speciellt vid dom YTTERST få tillfällen man ska prata med någon som ÄR någon, så att säga. Usch.

Med tanke på att det är rödvinsonsdag skulle man ju kunnat ta ett glas vin före för att lugna nerverna, men eftersom jag har hemskt tydliga regler för mitt alkoholmissbruk (eller snarare för att kunna hävda att jag inget har) så är inte det en tolerabel lösning 😉 Istället skickade jag ett sms till rödvinsonsdagens moder, Caroline, som trots allt KÄNNER människan jag skulle träffa, och ynkade om att jag var så himla nervös. Hon försäkrade att han var snäll.

Ja, jo. Jag trodde kanske inte att han skulle MÖRDA mig, iaf inte när det var så många vittnen närvarande, men ändå… Fast lite bättre kändes det. Inte mycket. Men lite.

(Caroline, hälsning framförd!)

Så pratade han den däringa De la motte i en dryg timme. Han pratade om sina böcker, och i princip allt annat mellan himmel och jord, och lite till. Första halvtimmen eller så var jag så stressad att jag inte kunde hålla händerna stilla, men människan är galet charmig och hemskt rolig, så det släppte en smula vart efter. Även om man är en stalker, och redan läst det mesta av det han säger online, så var det intressant  att lyssna på. Och han är som sagt väldigt rolig, och jag älskar roliga människor. Speciellt den där lite torra humorn gillar jag. Jag blev pyttelite kär, på ett helt platoniskt vis.

Så var det slut, och det var dags att få något, kanske något elakt, klottrat i böckerna. Jag tänkte något i stil med att jag ställer mig en bit bak, så hinner jag hyperventilera en stund innan det är min tur. Det var ju bara det att (nästan) alla andra skulle köpa sina böcker, och gjorde det i totalt motsatt riktning mot för var Anders befann sig,så det slutade med att jag var typ tvåa i kön… Hann ju inte hyperventilera så fasligt mkt på dom 30 sekunderna…. Hade det inte varit för att jag, och ingen annan, gjort en så fasligt stor grej av det hela så hade jag förmodligen sagt ”hej”, sträckt fram mina böcker (jag är lite girig, så jag tog med TVÅ) och sedan gått därifrån och ångrat mig resten av livet. Nu fick jag ju lov att ge mig till känna lite, och jorå, han hade uppfattat vem jag är 😉 (Smart kille det där)

Den första boken signerades under lite stappligt småprat, och eftersom jag är en så SJUKT trevlig människa sa jag ”tönt” åt honom när det framkom att dediceringen inte var ens i närheten av elak 😉

Jag vet inte hur jag ska tolka nr två, så jag väljer nog att avstå just nu 😀 (Nej, det gör jag inte alls, jag tror att människan är oförmögen till att vara elak på riktigt så jag väljer att tro att det är ärligt menat)

Sen, och för en liten tant flicka från Norrland är det här jättestort,ville han ha en kram! Jag skulle aldrig neka någon en kram,än mindre någon jag beundrar en smula, så på det viset fick det bli. Jag skulle givetvis aldrig erkänna det här, men efter det var jag inte så nervös längre. (så dags…) Stackarn, han tänkte väl att det var bäst att han bjöd till lite så den lilla tanten inte svimmade av,så han var tvungen att plocka fram sina kunskaper i HLR 😉

Efter det tog jag min lilla cykel hem. Bytte jeansen mot onepiece, högklackat mot gummistövlar och tog mina hundar på en promenad med Mari Jungstedt i lurarna. Det här kommer nog bli en av dom mest minnesvärda dagarna i mitt liv, både för att jag VÅGADE och, såklart, för att jag fick träffa Anders de la motte för första (och enda?) gången!

Nu höll jag på att säga att nu har jag inget mer att se fram mot i år, men det har jag visst!! Jag har hört rykten om att det kan dyka upp ett recensionsexemplar av ”Med slutna ögon” (Jan Erik Ullström) i brevlådan, och DET ser jag såklart fram mot! (Tant frotterar sig med eliten på facebook, förstår ni… *S*)

TACK, Anders, för att du får en skräckslagen liten tant att känna sig mindre skräckslagen!

I morgon!

andersdelamotte683I morgon får jag äntligen träffa den däringa De La Motte!

Min fina lilla bokhandel tar hit olika författare till ”Onsdagsklubben”. Författarna säger intelligenta saker, åhörarna lyssnar hänfört, och så (hoppas jag) kladdas det lite i böcker.

Den däringa De La Motte ska få skriva något elakt! Jag ska bara våga be om det. Jag får panik bara av att tänka på det, och känner jag mig själv kommer jag inte våga säga flaska…

Tuff brud i mesförpackning…

När den lokala bokhandeln frågade på Facebook vilka författare vi ville se i Onsdagsklubben svarade jag heeeeeelt utan baktanke om rödvinsonsdag att Caroline (L Jensen) ju gärna kunde få komma dit 😉

[bubble], Anders de la Motte

bubble-de_la_motte_anders-19079314-frntlBubble är tredje (och sista?) boken om HP och Rebecca. HP har fått ett uppdrag av Spelledaren. Ett uppdrag som han gör sitt bästa för att undvika genom att gömma sig i en sunkig lägenhet. Men är inte grannen lite märklig?

Under tiden gör hans syster karriär inom företaget PayTag, som på ett eller annat vis är involverat i spelet. Både HP och Rebecca blir mer och mer involverade i spelet och tycks spelas ut mot varandra när HP styrs att utföra attentat mot objekt som Rebecca är satt att beskydda.

Jag fick inte riktigt upp pulsen på  samma sätt i Bubble som i Geim, men det tror jag inte alls beror på bokens kvalité utan snarare på min egen sinnesstämning. Det här är, om jag fattat saken rätt, den sista boken om HP och Rebecca men den är skriven på samma sätt som Geim och Buzz, dvs man har ingen aning om vad som är upp eller ner på boken, och man lämnas med lika många frågor som svar! Som upplagt för fler böcker i serien, men jag gissar att det är en medveten strategi av författaren eftersom hela tanken med ”spelet” är att man inte ska veta vad som är sant eller inte, man ska inte ha eller kunna få klara besked.

Karaktären Rebecca har inte varit en favorit i de två första böckerna, men i Bubble förändras hon en smula. Jag har uppfattat henne som en mesig och tröttsam karaktär som har svårt för att bestämma sig för mo hon har åsikter eller inte. I Bubble får hon plötsligt lite skinn på näsan, lyckas välja sida och fatta både ett och annat beslut. Det innebär inte att jag GILLAR henne, men hon blir tolerabel.

[buzz], Anders de la Motte

buzzBuzz är fortsättningen på Geim och handlar således fortfarande om HP och Rebecca. HP är på flykt från spelet och gömmer sig för närvarande i Dubai där han träffar den mystiska Anna Argos. Anna mördas dock under en utflykt i öknen, och HP anklagas för mordet.

Rebecca är på ett säkerhetsuppdrag som går snett och hon tvingas fatta beslutet att evakuera den svenska minister hon är satt att bevaka. Hon återvänder till Stockholm bara för att få veta att hon står anklagad för tjänstefel och blir avstängd från jobbet. Ungefär samtidigt börjar en anonym skribent publicera inlägg om henne på ett forum.

Buzz är precis lika bra som Geim. Kanske inte riktigt lika spännande rakt igenom, men bitvis spännande så det räcker för att boken ska vara bra.

Bokens handling är inte uppenbar. Man tror ibland att man fått grepp om vad som kommer hända, och just precis då händer något helt oväntat som ställer hela handlingen på kant och man måste omvärdera det man vet. Det är inga större problem att behålla intresset för Buzz, boken är långt från långtråkig och man vill hela tiden ”läsa bara ett kapitel till”.

Släpade med mig Buzz på semestern. Högg in på den när jag satte mig på tåget i Västervik och skulle bara läsa lite på resan mot Örebro, men hann nästan läsa ut hela boken innan jag var framme 5 timmar senare… När jag landade vid poolen i Egypten hade jag bara några enstaka kapitel kvar att läsa, vilken flopp!

Boken har dock en nackdel (utöver att den är för bra). Den är inte ett dugg fristående. Läser man Buzz utan att ha läst Geim kommer man inte begripa ett dugg av de referenser till tidigare handling som förekommer,och man kommer inte ha en susning om varför HP är på flykt, eller vad som hände med Rebeccas ex. Bortsett från det, skitbra!

[geim], Anders de la Motte

9789150112672_200[geim] handlar om Henrik HP Pettersson. En lite småkriminell kille som inte är så intresserad av att följa samhällets regler. En dag hittar han en mystisk mobiltelefon på ett tågsäte, och bestämmer sig för att sno den. Han blir en smula förvånad när telefonen börjar kommunicera med honom, och än mer förvånad över att telefonen verkar ha en omfattande mängd kunskap om hans person…

HP dras in i ett spel där han får utföra små, och betydligt större, uppdrag som förmedlas via den mystiska telefonen. Lyckas han med uppdragen får han betalt med stora summor pengar. HP tycker att spelet är spännande och roligt, men upptäcker ganska snart att allt inte är vad det verkar vara, och att vem det än är som ligger bakom spelet inte drar sig för något för att se till att det ska förbli hemligt.

Så. Jävla. Briljant! Jag älskar den här boken, jag är en smula förälskad. Handlingen är fartfylld och oförutsägbar, karaktärerna är trovärdiga och boken allmänt välskriven.
Det jag känner att jag kunnat klara mig utan är HPs syster Rebeccas komplicerade känsloliv, det blir en smula dravligt tycker jag, men det kan nog belastas min personlighet snarare än författaren…

Slutet slår till som en käftsmäll, precis som jag vill ha det. Det här är nog det bästa och mest oväntade slut jag läst på länge, och det är nog största anledningen till att jag fullkomligt älskar den här boken. ÄLSKAR! Slutet lämnar läsaren med en mängd lösa trådar och saker som inte blir förklarade,och jag kan inte bestämma mig för om det är briljant eftersom man får fantisera fritt själv, eller om man ska bli förbannad för att man inte får veta.

Älskar.

Köp! Läs!