Du går inte ensam, Mari Jungstedt

du-gar-inte-ensam”En sensommarvarm septembermorgon försvinner den tvååriga Andrea Eliasson från en skönhetssalong i Visby där hennes mamma arbetar. Ingen av de förbipasserande på den stillsamma kullerstensgatan intill Visby ringmur har sett vem eller vilka som förde iväg henne.
När så ännu ett barn försvinner från den årliga höstmarknaden i Hemse intensifieras polisjakten. Bara några veckor senare hittas en kvinna mördad i vassen vid det djupa och ensliga Lojsta träsk. Undersökningen leds av poliskommissarie Karin Jacobsson som får hjälp av den halvtidssjukskrivne Anders Knutas.” (Källa: Bokus.com)

Jag är jätteglad över att den här serien fortsätter! Jag gillar författarens stil, och har hunnit skapa mig en relation till karaktärerna i serien.

Handlingen i den här boken är precis som vanligt spännande och intressant, och författaren har en förmåga att överraska så att läsaren blir förvånad i slutet av boken. Mycket trevligt!

Den sista akten, Mari Jungstedt

densistaaktenDen sista akten är den senaste boken om kriminalkommissarierna Anders Knutas och Karin Jacobsson. En kvinna hittas mördad på ett hotellrum mitt under Almedalsveckan i Visby och spåren leder åt tre olika håll. Ytterligare offer hittas, och förvirringen runt utredningen ökar.

Jag har valt att inte blogga om resterande böcker i den här serien eftersom det skulle bli lite enformigt till sist. Alla böckerna är BRA, helt klart läsvärda (Annars hade jag knappast kommit till den ”sista”), men det känns lite som om det är samma lika hela tiden. Bara att byta ut handlingen så ser recensionerna likadana ut, typ.
Att jag väljer att blogga om den här boken beror på att slutet är suveränt! Precis ett sånt slut som jag gillar, man har inte en SUSNING om vad som händer förrän det är för sent. Genom hela boken matas man med falska ledtrådar, och trots att det är lite uppenbart att det vore FÖR uppenbart med det slut man matas med, så kan man inte riktigt veta förrän precis i slutet av boken. Det är den typen av slut där gärningsmannen fladdrar förbi på en rad någonstans på sidan tre, och sen ser man inte röken av honom förrän i sista kapitlet.
Älskar’t.