Gästblogg, Jan-Erik Ullström

Bok 1 del 2Inför det här inlägget av Jan-E fick jag i uppdrag att ge honom ett valfritt ord som han sedan skulle spinna loss på. SKOJ, tänkte jag, och fick något slags hjärnblödning… Jag valde SOCKERÄRTA som mitt valfria ord. Det borde ju bli lagom annorlunda och utmanande, tänkte jag. Det blev det ju… När jag sedan insåg att alla andra hade valt helt normala ord fick jag ångest och undrade om jag verkligen är tokig på riktigt?? Varför kan jag inte bara vara normal… Lite mer som alla andra…

Men Jan-E styrde upp det på ett mycket förnämligt sätt, så nu känns det bättre igen! Håll till godo!

 

Sockerärta

Cecilia gav mig finurligt nog ordet ”sockerärta”. Dessa ärtor skall nu blandas med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.

Givetvis skulle jag kunna slösa tecken på denna uråldriga födokälla, av vissa kallad Pisum savitum, men då skulle inlägget bli ofantligt tråkigt. Så istället för att missbruka sökmotorerna, låter jag fantasin och det metaforiska tänkandet ta vid. Med andra ord är det redan här kreativiteten som tar över, för att kunna väva samman trådarna. Det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det. Min första tanke är givetvis symboliken i att ärtorna ligger i sin skida och väntar på frigörelse. Precis så som många av våra drömmar ligger de dolda och växer till sig. Men vad händer om ingen skördar dem? Jag växte upp utanför stadens gränser och vet vad som händer med ärtor som ingen vill ha. Vad som sker om en dröm inte får bekräftelse.

Lost

Har du någonsin ätit en sockerärta som fått mogna alltför länge? Troligtvis inte. De gror nämligen bara till en viss punkt, innan de snabbt vissnar ned och återgår i det kretslopp som väntar oss alla. Där förmultnar de och ger näring åt en ny generation. Det är samma med de drömmar vi bär på. Vissa skördar vi och njuter av. Andra blir kvar i våra sinnen och förgås. De vissnar ned och blir näring åt olika saker. Ärtans energi kan lika gärna göda ett ogräs. Ouppfyllda drömmars sönderfall kan nära nya drömmar, lika väl som det kan ge utrymme för bitterhet, avund och hat. Nu kanske du tycker att jag är pessimistisk? Att jag ser på det iklädd glasögon av just bittert glas? Inte alls. Jag är ingen sorgebärare. Jag kan vara gladvundsjuk, men aldrig hatisk. Det skulle min fantasi aldrig tillåta.
I detta nu sitter jag med en ihärdig smärta på grund av diskbråck, artros och stenos i ländryggen. Ingen smärtlindring biter och vårdgarantin har försatt mig i dess motsträviga bakvatten. Jag har till och med svårt att skapa detta inlägg, utan att konstant vrida och vända på mig. Hade jag inte haft min kreativitet, hade jag troligtvis gråtit mer än jag gör. Svurit åt livets orättvisa och beklagat mig över att Twitter är så segt. Några inre öronfilar senare ler jag dock. Skärp dig! Mitt sinne är intakt. Jag skapar konstant. Om inte vid datorn, så i hjärnan. Allt kunde ha varit enormt mycket värre. Jag tror inte att jag behöver gå många steg utanför dörren, för att stöta på någon som i mina ögon har det sämre. Allt beror givetvis på det läge vi förväntar oss, men jag lider inte. Jag väntar.

puzzlia

2009-01-01 skördade jag en sockerärta. Jag hade själv sått fröet årtionden tidigare, men jorden var karg och vattnet surt. Förutsättningarna var hemska, men det som växer på kalt fjäll är både vackert och envist. Trots detta vågade jag plocka och smaka på min dröm. En dröm jag inte ens visste fanns. En längtan inombords. Min kreativitets förtryckta rop på hjälp och en fantasis kamp för överlevnad. Jag skrev ”Vägen till Umbria”. Är jag oklar? Boken har alltid funnits inombords. Alla de böcker som nu står på kö har skapats under min levnad, genom min levnad. Vi kan alla bära på drömmar som tar upp hela vårt inre, men vi ser dem inte. Likt sockerärtans boning finns det ett hölje i vägen, som döljer det vi bara kan ana. Öppna upp det höljet. Dock inte för tidigt. Helst inte för sent. I detta nu skapar jag en psykoligisk thriller. Ingen sci-fi. Ingen fantasy. Även om Elisabeth Rehn drömmer väldigt skruvade och sinnrikt metaforiska drömmar, så är den likt ”Vägen till Umbria” en resa inom oss själva. Vilka är vi? Vem är du? Är du den du tror? Ta reda på det. Skörda det du bär på, innan det är för sent.  Gör det nu, innan det vissnar ned och blir grogrund för ogräs och annat, som lätt kan sprida sig bland vänner och älskade. Mänskligheten kanske överlever allt, men vad överlever mänskligheten?

Jag älskar att bara sätta mig så här och sträckskriva. Låta kreativiteten ta över och bara följa med på den underbara och lärorika resa det blir. Vägen är lång, det vet jag. Trådarna som skall bli min väv är spretiga och lika många som det finns möjligheter. Men jag är ”Vägen till Umbria”. Du förstår, det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det.

Love / Jan-E

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.