Själakistan, Ann Rosman

rosman-ann-sjalakistanSjälakistan är den fristående fortsättningen på Fyrmästarens dotter och den är precis lika lysande som den första!

Återigen är det polisen Karin som är huvudperson och försöker tillsammans med sina kollegor vid Göteborgspolisen lösa ett flertal mord i Marstrand. En skolklass på utflykt snubblar över ett huvudlöst lik, och man hittar dessutom ett avhugget huvud i gamla Fru Wilsons trädgård.Det visar sig dock att kroppen och huvudet inte hör ihop,och medan man försöker lösa fallet dyker det dessutom upp fler kroppar efter offer som mördats på ett sätt som känns rituellt och medeltida. Fallet blir bara märkligare och märkligare,och märkligast av allt blir det när man upptäcker att offren har en oväntad koppling till varandra.

Det finns ingenting att klaga på. (Jo en liten sak, återkommer till det.) Boken är välskriven, handlingen är både intressant och fängslande och slutet är åtminstone en smula oväntat. En sak jag gillar mycket med Rosmans böcker är att dom innehåller mycket historia. Det är kanske bara en fördel om man de facto GILLAR historia, men det gör jag! Dessutom är det mesta äkta historia, vilket gör det hela mer intressant.

I handlingen får man inte bara följa själva utredningsarbetet i mordfallet, som förvisso är intressant så det räcker och blir över. Man får även i den här boken tillbakablickar till den tid när allt började, och en av huvudkaraktärerna växte upp. Utöver det får man även följa sjukskrivna Saras liv, och hennes kamp med att få omgivningen att förstå att hon faktiskt är SJUK, trots att det inte ”syns”. Jag blir förbannad, och vill slå hennes man i huvudet mellan varven, men han styr upp sig och blir en riktigt hjälte mot slutet! Jag gillar ”serier” eftersom de ”små” historierna som utspelar sig bakom handlingen är minst lika fängslande som huvudstoryn. Jag gillar att följa karaktärerna genom deras liv.

Slutet i Själakistan är inte fullt lika oväntat som i den första boken, men det ”duger”. Man svävar i viss ovisshet ända till slutet,och det läggs ut många villospår, men man tror sig ändå veta vem som är mördaren och tyvärr får man rätt. Inte för att boken blir sämre för det, men jag är ju en sucker för att inte ha en ANING om vad som ska hända! Jag vill få en käftsmäll av upplösningen.

Det enda jag tror att jag vill gnälla lite på är en liten detalj i handlingen. Karins före detta sambo dyker upp ganska tidigt i boken och ställer till en del besvär, men sen då? Man (jag) förväntade sig att han skulle ställa till med lite mer oväsen i boken, men som det är nu så bara försvinner han ur handlingen som en tam liten kissekatt… Det känns nästan som om han glöms bort!

Jag håller nu på med den tredje boken, Porto Francos Väktare, och jag ÄLSKAR dessa böcker. Dessvärre är denna helt nyutkommen, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att lämna Karin och hennes liv en längre tid när jag är klar med den 🙁  (Samma sak med Liza Marklunds Annika, och Camilla Läckbergs karaktärer i Fjällbacka. Man saknar dom när böckerna tar slut!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.