Vargsläkte, Caroline L Jensen

vargsläkteMed Vargsläkte, Lykanthropos I känns det som om Caroline L Jensen har hittat till rätt genre. Även om min personliga favorit fortfarande är Champagneflickan är jag inte det minsta besviken på Vargsläkte. Man kan trots allt bara skriva en relativt begränsad mängd självbiografier under sin livstid…

Vargsläkte handlar om unga Vera, som intet ont anande ska spendera sommaren hos sin mormor Ylva Duse i Jämnviken. Vera har ingen aning om vad hennes mormor är, men hon börjar snart ana oråd både vad gäller Ylva och hennes väninnor. Vi får också läsa om stackars Hilda, som inte har det helt lätt i livet och anklagar Ylva och hennes väninnor för det.

Blir man rädd? Nej, det blir man inte, och det är nog den enda besvikelsen. Det enda som känns läskigt på ett ”spöklikt” vis, är strandvaskaren som dyker upp lite här och var i boken, han är skrämmande så det räcker och blir över, och han är också den enda karaktär som höjer MIN puls. Jämnvikens egen knarkare är obehaglig, på ett sätt som är så vardagligt att man inte orkar bli rädd för honom. Knarkare och våldsverkare är man så van vid från vardagslivet, tidningar etc. Varulvarna känns inte heller särskilt skrämmande. Kanske på grund av att man vet att det bara är en fin gammal tant och en vän liten flicka som gömmer sig inuti. Dom är starka, respektingivande och lite mys-farliga. Man blir inte rädd, det känns inte obehagligt. Man kanske skulle tycka annorlunda om man mötte dom i skogen, men eftersom jag bara stiftat bekantskap med Ylva och Vera på papperet så kategoriserar jag in dom under ”mysrysliga”.

En riktigt skrämmande bok får man förhöjd puls av, och man måste lägga ifrån sig den för att inte hjärtat ska sluta slå helt av ansträngningen ( t ex Psykopaten, Dean Koontz) och det var något sådant jag hade hoppats på skulle hända här, men Vargsläkte når inte riktigt dit, inte genomgående. Strandvaskaren har den effekten, det är en karaktär som är riktigt skrämmande och som får mig att ligga vaken på nätterna, men resten av boken är mysryslig.

Boken är inte dålig för det, tvärt om! Vargsläkte är en fantastisk bok som jag kommer läsa fler gånger, och jag längtar efter fortsättningen som kommer ut någon gång nästa år och som enligt ryktet ska innehålla en särdeles obehaglig karaktär. Vargsläkte är inte bara en skräckroman, utan den innehåller även en stor portion humor och kärlek och jag tycker att man kan se en bit av författarens personlighet lysa igenom i texten.

Sättet att skriva på känns igen från Fru Bengtsson. Det är något med dialogen i böckerna som gör att det känns lite stelt bitvis, men det gör inte särskilt mycket för böckerna håller ändå så hög kvalité både rent tekniskt och i handlingen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.