Novell, post ett

7 Januari 2015

Jag har inte sett dem på ett tag. Det unga paret med det lilla barnet. Visst, visst. Det är vinter, och trädgården är inte särskilt inbjudande att hänga i, men ändå. Jag tycker mig kunna ana en förändring i deras liv, baserat på det lilla jag kan ana mig till bakom deras tomma, tysta fönsterrutor.

Tidigare har deras hem varit varmt och ombonat. Även om det i trädgården, som är i mitt fokus, är tyst och kallt så har jag bakom fönsterrutorna kunnat ana en värme och ett liv som jag nu upplever saknas. Men vad vet jag. Jag är bara en betraktare som inte är inbjuden, och som har ett begränsat perspektiv. Ett perspektiv som jag dock är fri att fylla med mina egna fantasier gällande personerna som bor i trädgården mitt emot.

Jag fantiserar att paret med det lilla barnet lever ett lyckligt liv. Jag har kunnat se dem. Både paret, och barnet. De skrattar, och ser lyckliga ut. De lever sina liv med glatt leende ansikten. Alltid tidigare. Men nu har jag inte sett dem på länge. Trädgården är tyst, kall och tom. Som så ofta sker på vintern. Men den värme som jag tyckt mig kunna se bakom fönsterrutorna saknas. Lägenheten ser kall ut, trots att jag kan se att familjen finns kvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.